Jag mådde verkligen inte bra varken fysiskt eller psykiskt. Feber, frossa,ont i ryggen, tårarna rinner och tankarna bara snurrar.
Satt hemma i förrgår kväll och kollade film och allt det där jag inte tillåtet mig att tänka på eller orkat med att tänka på kom.Sånt som är jobbigt bara. Mest angående min morfar och cancern.
Som sagt det är så svårt att känna sig så hjälplös och ovissheten om vad som kommer hända. Kommer cancern att gå och behandla, eller är det kört? Kommer han leva länge eller är hans tid snart kommen?
Jag vet att morfar inte kommer leva för alltid men jag har ju inte nånsin tänkt på att han kanske inte kommer finnas kvar så länge till. Hade nog förställt mig att både han och mormor ska finnas kvar omkring närmsta 15-20 åren iaf och att de kommer få träffa sina barnbarnsbarn.
Det känns så jobbigt att morfar aldrig får sluta "lida". Det har varit mycket senaste åren.
Visst en del är väl "självförvållat", men ändå. Det har varit tuffa år både ekonomiskt och hälsomässigt. Känns som nån gång måste det väl kunna vända. Men det verkar tyvärr inte som så. Stackars morfar. Och stackars mormor.
På tisdag så får vi veta provsvaren. Om de hittat modertumören och hur aggressiv cancern är och om det går att behandla. Så det är bara att hålla alla tummar och tår för att det går att behandla och att han har många år kvar att leva och få må bättre! :)
Fick träffa morfar igår. Det är skönt och jobbigt på samma gång. Se hur han ser ut nu jämfört med för nån månad sen. Han är ju inte riktigt samma person men ändå är han ju morfar. Han är bara inte samma pigga morfar som innan. Han är bara ledsen och har ont nu. Det som är så jobbigt att se. Känns bara så skönt att mamma kan få honom att äta mer och få honom att vilja röra på sig osv. Veta att han blir glad av att man kommer och hälsa på. Att han vet att man bryr sig! <3
Pratade lite med Erik igår. Hans pappa har tydligen fått en hjärtattack :(
Så han har varit lite ledsen och okontaktbar senaste 2 dagarna och det kan jag ju förstå.
Vi har lagt vår dejt på "is" de kommande 2-3 veckorna. Vi vill se hur det går med våra familjer och känna att vi är glada över att ses och inte vara ledsen över hans pappa/min morfar. Även om vi antagligen kommer vara det ändå innerst inne.
Vi verkar båda tänka i banorna om att livet är för kort.
Jag har sagt att vi skjuter upp vår dejt nu de här veckorna men sen får det inte bli fler "ursäkter". Om inte nått verkligen hemskt händer såklart. Det blir ett fjärde försök till dejt eller så får det vara helt enkelt.
Jag orkar inte med detta velande. Att nått hela tiden "dyker" upp så vi inte kan ses.
Hur mycket vi än gillar varandra men kan vi inte äns komma iväg på dejt så får det vara känner jag. Jag vill inte ha en Skype/mobil-relation. Jag vill ha mer än så.
Nu ska jag ta det lugnt en stund bara. Hoppas på att orka jobba snart.
Inte kul att ställa till det för jobbet men jag känner att nej jag vill inte vara ensam men jag orkar inte ge det som behövs för att vara på jobbet just nu och då kommer det inte funka ju. Känns som sagt var inte bra med nått just nu. Jobbet blir lidande och jag mår inte bra.
Ska ringa till doktorn på måndag. Ta mig i kragen och göra det och se om jag får komma och prata med nån. Kanske få hjälp med sömnen också.
Jag har svårt att somna fast jag varit vaken en 20 timmar eller så. Men när jag väl somnar så kan jag sova i evigheter känns det som och jag känner mig hela tiden utmattad sen några veckor tillbaka. Rent psykiskt känner jag mig slut i huvet.
Jag har ju gjort vad jag kan för att inte vara ensam längre stunder, gjort vad jag kan för att prata om sånt som är kul, skratta och liknande för att verkligen slippa tänka på verkligheten. Det jobbiga. För nej jag vill inte bryta ihop.. Men som sagt så har jag ju känt på mig att det ska komma. Och nu har det börjat yttra sig. Sjuk, ledsen osv.:(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar