Ledsamheter

Igår var en jobbig dag. Jag bröt ihop.
Jag mådde verkligen inte bra varken fysiskt eller psykiskt. Feber, frossa,ont i ryggen, tårarna rinner och tankarna bara snurrar.

Satt hemma i förrgår kväll och kollade film och allt det där jag inte tillåtet mig att tänka på eller orkat med att tänka på kom.Sånt som är jobbigt bara. Mest angående min morfar och cancern.

Som sagt det är så svårt att känna sig så hjälplös och ovissheten om vad som kommer hända. Kommer cancern att gå och behandla, eller är det kört? Kommer han leva länge eller är hans tid snart kommen?
Jag vet att morfar inte kommer leva för alltid men jag har ju inte nånsin tänkt på att han kanske inte kommer finnas kvar så länge till. Hade nog förställt mig att både han och mormor ska finnas kvar omkring närmsta 15-20 åren iaf och att de kommer få träffa sina barnbarnsbarn.

Det känns så jobbigt att morfar aldrig får sluta "lida". Det har varit mycket senaste åren.
Visst en del är väl "självförvållat", men ändå. Det har varit tuffa år både ekonomiskt och hälsomässigt. Känns som nån gång måste det väl kunna vända. Men det verkar tyvärr inte som så. Stackars morfar. Och stackars mormor.

På tisdag så får vi veta provsvaren. Om de hittat modertumören och hur aggressiv cancern är och om det går att behandla. Så det är bara att hålla alla tummar och tår för att det går att behandla och att han har många år kvar att leva och få må bättre! :)

Fick träffa morfar igår. Det är skönt och jobbigt på samma gång. Se hur han ser ut nu jämfört med för nån månad sen. Han är ju inte riktigt samma person men ändå är han ju morfar. Han är bara inte samma pigga morfar som innan. Han är bara ledsen och har ont nu. Det som är så jobbigt att se. Känns bara så skönt att mamma kan få honom att äta mer och få honom att vilja röra på sig osv. Veta att han blir glad av att man kommer och hälsa på. Att han vet att man bryr sig! <3

Pratade lite med Erik igår. Hans pappa har tydligen fått en hjärtattack :(
Så han har varit lite ledsen och okontaktbar senaste 2 dagarna och det kan jag ju förstå.
Vi har lagt vår dejt på "is" de kommande 2-3 veckorna. Vi vill se hur det går med våra familjer och känna att vi är glada över att ses och inte vara ledsen över hans pappa/min morfar. Även om vi antagligen kommer vara det ändå innerst inne.

Vi verkar båda tänka i banorna om att livet är för kort.
Jag har sagt att vi skjuter upp vår dejt nu de här veckorna men sen får det inte bli fler "ursäkter". Om inte nått verkligen hemskt händer såklart. Det blir ett fjärde försök till dejt eller så får det vara helt enkelt.

Jag orkar inte med detta velande. Att nått hela tiden "dyker" upp så vi inte kan ses.
Hur mycket vi än gillar varandra men kan vi inte äns komma iväg på dejt så får det vara känner jag. Jag vill inte ha en Skype/mobil-relation. Jag vill ha mer än så.

Nu ska jag ta det lugnt en stund bara. Hoppas på att orka jobba snart.
Inte kul att ställa till det för jobbet men jag känner att nej jag vill inte vara ensam men jag orkar inte ge det som behövs för att vara på jobbet just nu och då kommer det inte funka ju. Känns som sagt var inte bra med nått just nu. Jobbet blir lidande och jag mår inte bra.

Ska ringa till doktorn på måndag. Ta mig i kragen och göra det och se om jag får komma och prata med nån. Kanske få hjälp med sömnen också.
Jag har svårt att somna fast jag varit vaken en 20 timmar eller så. Men när jag väl somnar så kan jag sova i evigheter känns det som och jag känner mig hela tiden utmattad sen några veckor tillbaka. Rent psykiskt känner jag mig slut i huvet.
Jag har ju gjort vad jag kan för att inte vara ensam längre stunder, gjort vad jag kan för att prata om sånt som är kul, skratta och liknande för att verkligen slippa tänka på verkligheten. Det jobbiga. För nej jag vill inte bryta ihop.. Men som sagt så har jag ju känt på mig att det ska komma. Och nu har det börjat yttra sig. Sjuk, ledsen osv.:(

Vi kanske ska ses...

Var och hälsade på Carro igår kväll. Fikade lite och snackade om killar, relationer, sex och så.
Hade trevligt. Kunde inte sluta tänka på Erik dock, som vanligt. Men kände att hör han inte av sig under kvällen/natten så hoppades jag på att han skulle höra av sig nått kommande dag (läs idag).
Var hos Carro mellan ca 19.30-00.45. När jag kom hem satte jag mig och kollade på serie för jag var trött men inte så jag kunde somna på en gång :P

Efter jag varit hemma knappa 30 min börjar Erik skicka meddelande. Han skrämde nästan slag på mig och jag funderade seriöst på om han druckit eller nått. Han började kalla mig för hans tjej, undrade när jag var ledig så vi faktiskt kunde ses och att han inte kunnat sluta tänka på mig under dagen som gått.

Jag menar det är klart att jag vill höra såna saker från honom men samtidigt kom allt på en gång och jag vart rädd. Rädslan är nästan starkare än nervositeten av att veta att vi ska försöka ses ikväll eller i helgen trotts att jag jobbar. Det kan till och med hända att han kommer in på jobbet bara för att få säga hej ;D

Han sa även att han trodde han skulle kunna falla för mig...

Alltså vad hände igår egentligen? Jag var så himla trött i förrgår så jag pratade knappt med honom för jag orkade knappt hålla ögonen öppna. Sen så öppnar han upp sig totalt. Han var som vanligt men ändå mer "kärleksfull" om man kan säga så. Alltså att han bara vill vara mig till lags för just nu verkar han känna så som jag redan känt senaste veckan.

Vad som än gjorde att han vågade öppna sig så, så är jag ju naturligtvis väldigt glad över det. Men allt kom så fort bara.

Måste ju säga att det pirrar väldigt i kroppen. Av hopp och lycka.
Jag kan knappt tänka mig hur det kommer kännas efter vi setts. Kommer ju inte kunna sluta le tror jag. Knappt i alla fall :)

Just ja.. han kallade mig annat än het/snygg igår med.. men det tar vi senare ;)

Nu måste jag fixa med lite saker, ifall det blir så att vi ska träffas sen :)

Om honom och mina känslor

Oj och hjälp vad det är svårt med känslor.
Jag gör vad jag kan för att tygla mina känslor när det kommer till Erik, men det är allt annat än lätt.
Jag vet att vi inte träffats än. Har alltid haft lätt att få känslor även om jag inte varit på date med nån eller så. Bara jag pratat med personen, lärt känna personen så kan känslorna komma. Ja jag kan bli kär i någon jag aldrig träffat. Men jag måste ju självklart ha kommunicerat med personen på något sätt. Annars är det ju bara en attraktion.

Jag är väl lite rädd att jag tjatar lite väl mycket om att ses när jag pratar med Erik. Rädd att han ska "springa sin väg". Jag vet ju inte egentligen vad han tycker och tänker men han tar mig med ett lugn och bara säger att vi ska ses väldigt snart. Så snart han är frisk. Han vill ses. Och han gillar mig. Och jag är den snyggaste tjejen han sett på länge.

Det känns såklart bra att få höra/veta sånt men samtidigt blir man ju lite skeptisk. Tänk om han bara säger såna saker för att han vet att om han inte säger det så kommer jag "springa min väg".
Jag är pessimistisk och optimistisk på samma gång. Jag vet att han egentligen inte tjänar nått på att leka med mig, hålla mig på halster. Jag menar visst han får snacka med mig och vi har ju skickat lite bilder till varandra men det är ju allt. Samtidigt säger nått inom mig att lita på honom. Han har ju ingen anledning till att ljuga egentligen och de "historier" han berättat känns rimliga. Även om en del verkar för bra för att vara sann.

Det som stör mig är väl att han är dålig på att svara på sms och inte gillar att prata i telefon. Jag antar att jag är glad att i och med att jag vet detta, känner mig "nöjd" över att vi snackade i 7 timmar med varandra. Stör mig bara att han ofta säger att det är okay att jag ringer honom lite senare, men när det väl kommer till kritan så säger han ifrån i sista sekund. Att han inte har tid, inte orkar eller liknande. Känns som han kan ju lika gärna säga på en gång att nej jag vill inte prata i telefon. Men men. Han kanske tror att han ska kunna göra det när jag föreslår det men eftersom han inte egentligen gillar att prata i telefon så går det inte ändå i slutändan.
Vi smsar dock en hel del. Inte om jag smsar på dagtid men kvällstid kan han svara och ofta vara den som påbörjar smsandet.

Igår kväll började jag prata med honom på Skype. Han sa att han kände sig seg och hade jobb att göra. Så tänkte låta honom vara. Men det var under detta "samtal" som det verkligen kom fram om hans ovilja att prata i telefon.
Jag var så otroligt trött och det gjorde mig väl lättare retlig/sårbar. Kunde inte riktigt hålla mig ifrån att säga att jag inte orkar leka lekar. Han tog det hela med ro verkade det som. Han sa att så fort han är frisk så vill han och ska vi ses. Att han gillar mig ju.

Gick och la mig efter det. Kände att det var lika bra. Hade nästan somnat när jag fick ett sms från honom. Jag tänkte inte svara och väntade en 20 min, sen kunde jag inte riktigt hålla mig längre. Ha ha. Så vi började smsa en del. Så mellan ca 23.30-02.15 tiden där nånstans så smsade vi :)
Hade även fått några sms av honom efter jag somnat tydligen. He he ;P

Ska dock låta honom vara den som hör av sig först nu kommande dagarna. Kommer bli såå svårt att hålla mig nu när jag är ledig i 2,5 dag framöver men ska verkligen försöka hålla mig kylig. LOL
Får väl se hur det går :P

Fest och flirtande

For iväg till Carro på fest igår. Kunde inte släppa Erik ur tankarna dock. Lite jobbigt.
Satt och snackade med Carro mest när vi var hos henne. De skulle fira hennes pojkväns kompis födelsedag i efterskott. Så det var jag, Carro, Peter, födelsedagsbarnet Mange och Alex/ander. De förfestade lite bara för det skulle bli middag på E-street efter det.
Jag drack inget. Trodde inte äns att jag skulle följa med ut eller så. Men jag fick köra ner dom och de hade plats vid bordet de bokat på E-street så följde med. Carro tyckte det var nice, för det var inte så mycket tjejer med på middagen inte. Vi vart sammanlagt 8 personer. När vi satte oss så satt redan Joel, Jimmy och Mei där. Inga jag känner eller har träffat innan. Trevligt folk dock :)
Så det dracks och vi käkade middag. Tog ett tag dock att få allt. Maten var väl helt okay. Vart sjukt mätt för jag åt lite pommes och bröd till Angusburgaren jag åt. Kanske skulle hoppat det. Men men..

Skypade med Erik större delar av kvällen. Så det var extra svårt att sluta tänka på honom.
Han mådde sämre än i fredags tydligen, stackarn. Vi "flirtade" hela tiden ;)

Efter vi käkat så gick vi ut och satte oss på terrassen. Det var sjukt kallt där men ändå trevligt. Lite drygt att vara nykter på krogen men funkade ju.. :P
Lite fulla fruntimmer som skulle tjafsa bara. Förstår inte det där. De var 40-50 års åldern och kom och trängde sig in på "vårt" bord och när vi inte riktigt fick plats, vi som redan satt där så frågade vi om de kunde flytta ihop sig lite. Jag satt närmast dom och de började påstå att Carro som frågat om de kunde flytta ihop sig varit nedlåtande mot mig. De menade att Carro i princip kallat mig fet och varit taskig. Men så var inte fallet. De satte sig så jag fick sitta på nån j-vla skarv, allt annat än skönt så vi tyckte att eftersom vi satt där först så fick de flytta lite på sig. Men de kunde dom tydligen inte. Så jag sa att vi kunde lägga ner snacket för det började brusa upp ordentligt. Tanter :P

Mange/födelsedagsbarnet vart en aningens full och skulle ragga. Han hitta nån i 45-års åldern som han "jagade" runt. Men när hon fick höra att han "bara" var 28 vart hon lite nervös tydligen men kunde väl inte riktigt hålla sig borta ändå. Ha ha. Vi andra kunde inte låta bli att garva.

Joel frågade nån "tant" om han kunde få en cigg och hon kunde tydligen inte prata ordentligt och sa typ att hon fått ciggen hon hade av nån annan och att han skulle fatta det. Han bara "okay, fin svenska" och hon svarade med att han "inte skulle ragga på tanter" eller liknande och han svarade "skulle aldrig falla mig in". Vi bara garvade då med.
Både Alex och Joel verkade som sköna killar. Alex påminde som f-n om Jeppe, både lite till utseende och beteende. Kompiskillen typ. Ha ha. Han var lite rolig. Han vart svartsjuk åt Peter när en gubbe stötte på Carro. Det var så inte okay enligt nån av killarna i sällskapet. Gubben var inte otrevlig på nått sätt och backade så fort han fick veta att Carro inte var singel. Carro var smickrad men killarna vart arga som f-n. LOL

Lade ner skypandet med Erik ett tag när vi satt ute. Ville ju inte vara för på :P haha och han sa att han skulle sova eftersom han inte mådde bra. Men han började skriva till mig igen efter nån timme. Så vi skypade och skickade sms i några timmar ;) hehe

Strax innan kl 1 ville alla i sällskapet dra från E-street för det hände inget där. De pratade om Jacks eller Daltons, så jag följde med en sväng efter vi hittat igen hela sällskapet (Mange var på rymmen). Men kände att jag bara ville hem. Så lämnade dom efter vägen och for hem.

Vart helt plötsligt pigg när jag kom hem. Smsade ju med Erik med så. Spelade full och dum. Eftersom jag har alla dessa frågor och funderingar. Skrev att jag trodde han var en player. Nu menar jag inte att han håller på med massa tjejer utan att han leker med mig och mina känslor så att säga. Och fick till svar att typ "Nej jag är ingen player, trodde du fattat det efter vårat 6 timmarssamtal". Så jag bad om ursäkt och skrev att jag trodde att jag visste men att eftersom jag gillar honom så blir jag så osäker och då skrev han att han gillar mig med... :D

Det framgick lite vad han ville med oss och måste säga att jag har inget emot det alls :D

Ingen date idag...

Nej det blev tydligen ingen date för mig idag. Han är förkyld, han sa att han skulle höra av sig nått om det blev nått men det har han inte gjort så då ska jag åka på fest istället.
Tur man har annat att sysselsätta sig med :)

Var ju bara så sjukt nervös igår över hur det skulle bli med allt idag. Var nervös i "onödan". Men måste säga att det var nice att smsa med honom lite i natt. Skulle varit mycket jobbigare om jag inte hört nått alls från honom och stått och laga mat osv och så kommer han inte.

Hatar att jag tänker och funderar så mycket, men vi hade ju inte bestämt nått exakt innan och han har inte hört av sig och sagt "ledsen men det blir inget imorgon för jag är sjuk" t.ex. Så frågan är ju om han tänkte vänta och se hur han mådde för att sen höra av sig idag om att det inte blev nått eller om han bara tänkte göra som sist vi tänkte gå på date; bara skita i att höra av sig. Ja jag vet, vi hade inte bytt nummer med varandra då utan pratade bara på Skype. Men ändå. Känns ju som om han bara leker med mig, men ändå inte. För om han bara leker med mig, varför hörs vi av nått nästan varje dag nu då för? Och varför pratade vi i telefon med varandra i 7 timmar?
Jag vet, frågorna är många. Det skulle kunna göra mig tokig. Så därför jag ska åka på fest och tänka på annat ikväll. Så får vi väl se om det blir date en annan gång. Vilket jag verkligen hoppas ju :)

Jag menar killen verkar som klippt och skuren för mig. Jag älskar det och samtidigt skrämmer det mig som f-n. Tänk om han är killen som jag drömt om så länge?
Förbjuden tanke!

Det är ju såå svårt att släppa honom. Han snurrar i mina tankar mest hela tiden. Älskar att det får mig att le, att han får mig glad och ler. Men samtidigt som sagt skrämmer mig allt sånt som jag inte vet. När ska vi verkligen gå på dejt? Kommer kemin fortfarande stämma? Får jag chansen att verkligen lära känna honom? Vågar jag dela med mig av mitt liv? För nej jag har inte berättat allt för mycket om mig själv. Jag vet ganska mycket mer om honom än han vet om mig... Däremot har jag berättat en del saker för honom som ingen annan än jag själv vetat om innan..

Boh, bäst att lägga ner detta nu. Innan tankarna snurrar för långt.
Ska ha kul nu ;D

The bad and the good...

Det gick tydligen inget vidare för mig att lägga ut uppdateringar från USA resan. Vi hade fullt upp men försökte ändå skriva nått mest varje dag. Har alla "anteckningar" liggandes i min iPad, får se om jag får upp dom här på bloggen nått tag :)

Kan säga att resan till USA vände upp och ner på mig helt. Jag fick en annan syn på mitt liv. Det öppnade mina ögon kan man säga. Jag hade sjuk ångest över att komma tillbaka till jobbet. Jag höll på att bryta ihop strax innan semestern var slut. Men jag är kvar, än så länge och har inte brutit ihop. Än. Kanske bör tilläggas. Trivseln på jobbet går upp och ner hela tiden. Även om jag just idag är hemma med feber så önskar jag att jag orkade jobba. Känner som om jag skulle kunna jobba mest varje dag nu bara för att slippa tänka på en massa jobbiga saker.
För nästan 3 veckor sedan så fick jag reda på att min morfar har cancer. Det tog hårt. Inte bara på mig såklart utan hela min familj. Att han är sjuk, att inte veta hur aggressiv cancern är, vart modertumören sitter, om han ska få behandling, hur länge han kommer leva.. Mycket tankar som snurrar. Tankar som är sjukt jobbiga att tänka. Tankar som gör att man bara vill gråta.

Jag har försökt åka hem till mamma och mormor & morfar i stort sett så mycket jag kunnat dessa 3 veckor. För att umgås med min älskade morfar. Världens bästa morfar! <3
Dock är han inte sig själv längre. Under denna månad som gått har han gått från en pigg 72-åring till att ha åldrats som om han vore 90 eller nått. Han är ledsen, har ont, kan knappt gå, sjukhuset har slarvat bort hans tänder så hans ansikte ser bara ihopsjunket ut m.m. Han varken ser ut eller beter sig som min älskade morfar men det är ju fortfarande han. Det gör bara så ont att se på. Veta att man är hjälplös, det finns som inte så mycket jag kan göra mer än försöka finnas där. Han blir tydligen glad av att man hälsar på så då gör jag ju det :)

Det jobbiga är bara att stressen över att jag inte trivs helt 100 på jobbet, mitt liv i stora hela och nu att morfar är sjuk har tagit hårt på mig. Jag är så så rädd för att gå in i väggen.
Känner mig trött jämt nu för tiden. Känner mig virrig och förvirrad. Jag skrattar åt det mesta. Allt för att inte tänka på sånt som gör mig ledsen. Så rädd för att bryta ihop inför alla. Gör vad jag kan för att utåt sett verka glad, fast jag inombords bara vill skrika och gråta.

Det finns dock en ljusglimt i mitt liv just nu och som jag håller hårt i. Kanske livet väl hårt...
Ska, om jag är frisk, på dejt på lördag med en kille som heter Erik. Just nu är han den ända som verkligen får mig att le. Det gör mig glad och skrämmer mig på en och samma gång.
Är rädd för att skrämma bort honom med tanke på att det känns som jag klamrar mig fast vid den lycka han ger. Har dock bestämt mig för att försöka ta avstånd till lyckokänslorna lite och inte känna för mycket så att säga. Se vad som händer, hur allt känns efter dejten osv.
Det är verkligen svårt att hålla avstånd till sina känslor, men jag har bestämt mig för att inte försöka oroa sig för saker/problem som kanske inte existerar och inte låta min svartsjuka sida komma fram så att säga. För den har allt för ofta varit ett problem. Nu ska jag försöka så gott det går och tygla mig med de få krafter jag besitter för tillfället. Låta allt gå sin gilla gång, se vad som händer helt enkelt och inte oroa mig för att bli sårad eller liknande. Det orkar jag helt enkelt inte. Det skulle vara för hjärtskärande.

I slutet av augusti nådde jag -30 kg. Det kändes helt underbart. Känner mig lite lätt stressad för att jag sen dess inte gått ner så mycket. Tror jag vet vad det beror på. Har slarvat med maten. Jag håller mig till LCHF men unnar mig för mycket gott. Det gör att jag står rätt stilla i vikt. Har varit si och så med träningen också även om jag inte vill något hellre än att hålla igång och fortsätta gå ner i vikt. Har ju knappt 25 kg till jag skulle vilja bli av med, så jag kan bli "normal" rent viktmässigt.
Får se till att äta mer fett och mindre kolhydrater igen. Det är ju egentligen inte så svårt men orken infinner sig inte helt ju. Det suger!

Att ha gått ner dessa kilo har ju medfört en del positiva saker. Får sjukt mycket komplimanger vilket alltid är roligt såklart. Men samtidigt blir det så överdrivet. Jag känner inte att jag, förutom krympt rent viktmässigt såklart, ändrats så mycket. Det blir så fult att folk helt plötsligt ser en som "snygg". Jag ser inte ut att vara en dag över 25, jag ser ut som en ängel och jag är skitsnygg tydligen. Ja det känns jättebra men jag ser det ju inte riktigt på samma sätt. Jag ser ju mig fortfarande som mig, den jag var innan jag blev av med 30 kg, jag ser bara smalare ut och kan köpa mindre storlek på kläder.
Det är en konstig känsla bara att gå från att inte ha just några kompisar (inte för att den situationen blivit så mycket bättre), ingen som är riktigt intresserad av en eller ger mig en massa komplimanger till att bli utbjuden på dejter och alla är sjukt nyfiken på ens liv osv helt plötsligt.
Men jo jag fattar ju att mitt självförtroende har haft mycket med det hela att göra. Det har ju skjutits i höjden. Jag är mer nöjd med mig själv såklart.
Jag känner mig väl bara inte så där extremt duktig som alla andra verkar tycka jag varit, för jag tycker inte jag jobbat så himla hårt för allt. Men antar att det är därför det gått så bra och jag inte just fallit för frestelser. Jag har hållit mig rätt bra till mitt livsstillsval av LCHF. Kunde ju som sagt gått bättre och det kommer det att göra, bara jag hamnar på rätt spår igen med mitt liv.

Bara min morfar blir bättre, jag kanske hittar den efterlängtade kärleken och kommit på vad jag vill göra med mitt liv. Så jag slipper gå runt och vara stressad och ledsen inombords.
Vet att jag inte vill lämna mina älskade kollegor men samtidigt så vet jag att jag inte kommer bli kvar på mitt jobb länge till. Antingen blir det ett annat jobb eller så blir det till att plugga. Det återstår att se vilket det blir :)

Ska se om jag ska ringa doktorn och se om jag får komma och prata med nån om allt snart. Antingen det eller gå in i den "berömda" väggen.. Som allt lutar åt.
Hoppas bara kunna hålla i min ljusglimt. Så kanske livet snart känns bättre trotts allt.. :)