Jag trodde jag skulle börja jobba igen i måndags men eftersom morfar tog sitt sista andetag natten mot den 17 oktober så blev det inte så. Sorgen har varit enorm och överväldigande. Rent ofattbar.
På sätt och vis har det varit en lättnad för morfars skull. Han har inte riktigt varit sig själv sen han fick beskedet om att han hade cancer, eller vad det elaka han hade i kroppen var. Vet som sagt bara att det satt i lever och lungor men tydligen även i skelettet och även på nått fler ställe. Det var riktigt elakartat i alla fall vad det nu än var. Han gav upp när han fick veta att läkarna inget kunde göra för honom. Han ville inte leva längre då.
Så svårt att tänka tankarna äns. Han ville inte vara med längre. Och jag kan förstå det. Hade nog själv gett upp i den situationen är jag rädd. Få veta att ditt liv snart är över i vilket fall. Men nu vill jag även påpeka att jag inte har någon dödslängtan på något sätt, tvärt om! Jag vill inte göra annat än att leva. Känna att allt känns okay igen. Att allt kommer bli bra på nått sätt...
I alla fall så kvällen innan morfar gick bort så följde jag med mamma på träning. Styrketräning med ledare eller vad man ska säga. Jag tog det rätt lugnt, tyckte jag men efter ca 45 mins träning så händer nått. Det blir helt svart för höger öga och jag känner mig yr och det spränger i huvudet nått så otroligt. Försökte ändå hänga med en stund till i träningen men eftersom jag inte ser hon som gör övningarna blir jag bara stående och tar mig för huvudet. De säger åt mig att gå och sätta mig i omklädningsrummet. Så jag går iväg men ser inte så mycket ju. Inte dörren eller så, inget riktigt till höger om mig. Så jag ställer mig en bit ifrån bara och dricker vatten och försöker andas och inte få panik. Att sen försöka ta sig till mammas bil för att leta efter huvudvärkstablett var ju ett äventyr det med. Tänkte bara att om nån vill göra mig illa eller vad som så är det kört för mig nu. Jag kan inte försvara mig, är helt hjälplös. Ser ju inte så mycket... Vart så rädd. Men var bara så trött och hade sån sprängande huvudvärk att jag knappt hör vad nån säger mig eller vad som händer runt om mig. Halvsov i bilden på väg till mamma och sen sov jag till och från på soffan i 3-4 timmar. Efter det börjar jag se på höger öga igen. Det känns inte helt bra men ser i alla fall.
De kommande närmare 3 dagar var riktigt jobbiga. Morfar gick ju bort som sagt. Det vart dåligt med sömn och mycket gråt. De konstiga var bara att när jag var i närheten av mormor och när jag såg morfar ligga död i sängen så kunde jag inte gråta. Som mamma sa så såg han så fridfull ut där han låg och jag ville inte vara vek inför mormor kändes det som. Så visst tårar rann men jag grät inte som så. Det kom inte förrän kanske 9-10 timmar efteråt när vi var påväg hem till mamma för att hämta saker för att kunna sova över hos mormor. Då kom de konstiga tankarna om att jag kommer aldrig kunna lyfta luren och ringa honom igen. Aldrig igen. Det slog mig så hårt. Det brast inom mig. Jag grät floder och det ville inte sluta. Det hela kom över mig igen och igen. Han finns inte längre. Min älskade morfar lever inte längre.
Det kommer över mig lite hela tiden. Och jag blir så ledsen när jag tänker att jag måste ringa morfar eller be honom om hjälp med nått. Det har bara gått lite mer än 1 vecka sen han försvann och tankarna ploppar upp. Måste ringa morfar.. Nej just det, det går inte. Och tårarna bara rinner.
Det här med mitt öga har inte blivit bra än även om det är bättre. Har varit hos doktorn och optikern. Behöver inte glasögon och troligtvis är det nån effekt av stress och sorgen. Ska ändå till ögonkliniken till veckan för att kolla upp det. Jag ser ju inte som jag ska när jag är stressad, då blir det värre. Men ser i stort sett helt som vanligt när det blir kväll och mörkt runt om mig. Då känns nästan allt som vanligt.
Känns som om jag är knäpp eller nått. Det värsta var nog också när jag kom hem till Sundsvall igen innan jag skulle till doktorn och dagen efter jag var hos doktorn. Då hade jag overklighetskänslor. Som om jag sov och drömde och inte faktiskt var vaken. Hade domningskänslor i armar och ben till och från. Det kändes som jag skulle svimma vid några tillfällen. En natt trodde jag att jag skulle dö faktiskt. Som att jag skulle somna och inte vakna igen. Men det gjorde jag ju som tur är. Men tror jag aldrig varit så rädd nån gång som jag var i början av denna vecka med allt som hänt. Ser inte ordentligt. Litar inte på mina egna ögon. Yr och illamående. Det är bara så sjukt.
Det som hjälpt mig mycket och som jag är så glad för är Erik. Har försökt prata med honom så mycket jag kan. Han är nog största anledningen till att jag inte blivit helt galen och gått ner mig totalt. Känns bara så frustrerande och fult att känna att jag inte kunnat träffa honom än.. Det har ju inte känts som rätt tillfälle... :P
Men just nu känns det som nått jag skulle behöva. För att få allt att kännas någorlunda normalt igen. Och få ordning på mitt öga. Lita på mina ögon igen dessutom. Så jag kan börja leva mitt liv som vanligt igen. Komma tillbaka på jobb och allt sånt.
Har ju så mycket att se fram emot nu och jag vill bara att allt ska kännas okay. Såklart kommer sorgen över min morfar inte gå över i första tag, om nånsin. Och jag kommer antagligen komma på mig själv med att fundera på om jag ska ringa honom och sen gråta för jag vet att det inte går.. Men det är väl som det är. Och det är okay.
Var till kuratorn i fredags. Var kort "möte" men ändå skönt. Vart inte så mycket fokus på morfar utan mer om mig i allmänhet. Att jag inte tillåter mig att vara stolt över tex min viktnedgång. Att verkligen glädjas över den som jag borde. Hon sa att det var okay att vara glad mitt i all denna sorg. Tur det, känns som det är nått fel på mig ju. Är så glad över Erik och så ledsen över min morfar och allt det på samma gång. Det går runt i huvudet ju :P Man kan inte vara glad och ledsen på samma gång, eller så kanske man kan det. Antar att jag måste försonas med det i mitt huvud på nått sätt bara. Känns bara som jag har nån slags personlighetsklyvning när jag går mellan att vara ledsen/gråta till att vara glad/kär om vart annat. Men sånt är livet tydligen ju... :P
Var skönt att få prata med nån i alla fall.. Känna sig lite mer normal. Måste bara försöka vara mer stolt över mig själv och ta emot saker i livet som är "gratis", man måste tydligen inte kämpa för allt. Ska försöka ta in det :)
